Konsthallen
Even a Perfect Crime Leaves a Trace
När man klev in i konsthallen såg man först sig själv i en spegel, när man gick vidare in i rummet såg man små och stora installationer placerade runt om i rummet. En mystisk fläck på golvet, en massa papper i en enda röra fast ändå i ett mönster, en sån där inspelningsapparat som journalister pratar i, mystiska mönster och en "karta" av foton och tidningsurklipp på väggen. Efter en stund förstod man att man stod mitt uppe i en brottsplats. Alla installationerna kändes som ledtrådar som skulle föra oss framåt. Vad har hänt här och vem är den skyldige? Kanske var det den skyldige som visades i spegeln?
Jag gillade verkligen den här utställningen fast inte då jag var där men den liksom växte mer och mer ju längre dagarna gick. Nu när jag tänker på den så var det ju sjukt spännande. Kanske för att jag älskar den typen av filmer och tvserier. Jag tänkte mycket på serien "Dexter" då jag var där.. det var liksom som att man var en av dessa CSI typer som skulle lösa brottet, jag gillade verkligen det konceptet!
Hasselblad Center
Taryn Simon - An American Index of the Hidden and Unfamiliar
En fotoutställning av Taryn Simon. Hennes fotografier är gripande och tagna ur en vardag som för mig (och många andra) är helt okänd. Varje bild hade en förklarande text till och man blev både chockad, äcklad och fascinerad. Jag fastnade för den här bilden. En kvinna som har skador som hon påstår kommer ifrån en bilolycka, tanken är dock att läkarstudenterna som undersöker henne ska upptäcka att dessa skador kommer från våld i hemmet.
Jag mår dåligt samtidigt som jag gillar själva tanken bakom att läkarstudenterna ska komma fram till att hennes skador inte är orsakade av en bilolycka. (Här kommer kanske min kärlek för att lösa brott på avstånd fram igen?) Jag gillar även själva kompositionen av fotot, att man liksom känner sig som någon som tittar in.
Konstmuseet
August Strindberg
En utställning bestående av Strindbergs konst, fotografier och en film om hand liv och verk. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här utställningen.. det var inget som riktigt tilltalade mig.. faktum var att det var ganska tråkigt. Jag gick typ in och vände.
Konstmuseet
Massa tavlor och massa skulpturer. Många har jag sett förr vid tidigare besök men en del var nytt.. Dock var det inte något som jag riktigt fastnade för här heller. Det är så sjukt mycket att titta på så efter en stund slutade jag titta och ville mest gå därifrån.
Världskulturmuseet
A day (http://www.aday.org/#exhibition)
Nån månad eller två innan den 15 Maj 2012 gick det ut en tv-reklam som lite kryptiskt uppmanade folk att fota sin dag och sedan skicka in bilden. Jag minns att jag sa att detta ska jag komma ihåg. (Det gjorde jag inte) Nu har dessa bilder från hela världen blivit en stor utställning.
Jag tycker detta är ett så himla smart sätt att skildra världen. Man fick se så tydligt hur lika men ändå så olika vi är. Medan ett par i Finland sitter vid matbordet och tittar ut funderar folk i andra länder om cancern i kroppen har spridit sig och en tjej är så stressad över sitt skolarbete att hon blöder näsblod. Man fick se kaoset av rickshaws huller om buller i Indien, en frukost bestående av juice och piller, hur en mamma matar sig själv och sitt barn och ett förälskat par som kysser varandra i gräset. Alla var en liten historia i sig och det var så himla fint.
Fotot från Indien med kaoset av bilar och rickshaws fastnade jag verkligen för.
Förmodligen för att jag fortfarande håller på att smälta min egen resa i Indien och det kaoset och känslorna man fick där är så svåra att beskriva så när man ser ett foto eller något liknande därifrån attackeras jag av känslor.
Even a Perfect Crime Leaves a Trace
När man klev in i konsthallen såg man först sig själv i en spegel, när man gick vidare in i rummet såg man små och stora installationer placerade runt om i rummet. En mystisk fläck på golvet, en massa papper i en enda röra fast ändå i ett mönster, en sån där inspelningsapparat som journalister pratar i, mystiska mönster och en "karta" av foton och tidningsurklipp på väggen. Efter en stund förstod man att man stod mitt uppe i en brottsplats. Alla installationerna kändes som ledtrådar som skulle föra oss framåt. Vad har hänt här och vem är den skyldige? Kanske var det den skyldige som visades i spegeln?
Jag gillade verkligen den här utställningen fast inte då jag var där men den liksom växte mer och mer ju längre dagarna gick. Nu när jag tänker på den så var det ju sjukt spännande. Kanske för att jag älskar den typen av filmer och tvserier. Jag tänkte mycket på serien "Dexter" då jag var där.. det var liksom som att man var en av dessa CSI typer som skulle lösa brottet, jag gillade verkligen det konceptet!
Hasselblad Center
Taryn Simon - An American Index of the Hidden and Unfamiliar
En fotoutställning av Taryn Simon. Hennes fotografier är gripande och tagna ur en vardag som för mig (och många andra) är helt okänd. Varje bild hade en förklarande text till och man blev både chockad, äcklad och fascinerad. Jag fastnade för den här bilden. En kvinna som har skador som hon påstår kommer ifrån en bilolycka, tanken är dock att läkarstudenterna som undersöker henne ska upptäcka att dessa skador kommer från våld i hemmet.
Jag mår dåligt samtidigt som jag gillar själva tanken bakom att läkarstudenterna ska komma fram till att hennes skador inte är orsakade av en bilolycka. (Här kommer kanske min kärlek för att lösa brott på avstånd fram igen?) Jag gillar även själva kompositionen av fotot, att man liksom känner sig som någon som tittar in.
Konstmuseet
August Strindberg
En utställning bestående av Strindbergs konst, fotografier och en film om hand liv och verk. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här utställningen.. det var inget som riktigt tilltalade mig.. faktum var att det var ganska tråkigt. Jag gick typ in och vände.
Konstmuseet
Massa tavlor och massa skulpturer. Många har jag sett förr vid tidigare besök men en del var nytt.. Dock var det inte något som jag riktigt fastnade för här heller. Det är så sjukt mycket att titta på så efter en stund slutade jag titta och ville mest gå därifrån.
Världskulturmuseet
A day (http://www.aday.org/#exhibition)
Nån månad eller två innan den 15 Maj 2012 gick det ut en tv-reklam som lite kryptiskt uppmanade folk att fota sin dag och sedan skicka in bilden. Jag minns att jag sa att detta ska jag komma ihåg. (Det gjorde jag inte) Nu har dessa bilder från hela världen blivit en stor utställning.
Jag tycker detta är ett så himla smart sätt att skildra världen. Man fick se så tydligt hur lika men ändå så olika vi är. Medan ett par i Finland sitter vid matbordet och tittar ut funderar folk i andra länder om cancern i kroppen har spridit sig och en tjej är så stressad över sitt skolarbete att hon blöder näsblod. Man fick se kaoset av rickshaws huller om buller i Indien, en frukost bestående av juice och piller, hur en mamma matar sig själv och sitt barn och ett förälskat par som kysser varandra i gräset. Alla var en liten historia i sig och det var så himla fint.
Fotot från Indien med kaoset av bilar och rickshaws fastnade jag verkligen för.
Förmodligen för att jag fortfarande håller på att smälta min egen resa i Indien och det kaoset och känslorna man fick där är så svåra att beskriva så när man ser ett foto eller något liknande därifrån attackeras jag av känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar