Veckoreflektion v.12

Den här veckan fick vi i uppgift av Mattias att skriva ner en lista över hur mitt material-/teknik-kanon ser ut.

Ju mer jag tänkte på den här himla listan, ju svårare blev det. Men tillslut kom jag fram till det här.. men förhoppningsvis kan den här listan fyllas på i all oändlighet.

För mig är bildämnet så himla stort numera.  Innan jag började den här kursen på HDK tänkte jag inte alls att det var så brett. Jag var väl som många andra ”fast” i den undervisning jag fått i bild som liten. Akvarell, akryl, pastell kritor och blyerts är det jag kommer ihåg att vi testade på i grundskolan. Eftersom jag älskade bild så sög jag åt mig detta som en svamp och tyckte inte det var något fel i att bli ”beordrad” en bilduppgift. (Typ, exemplet med pastell kritorna och att rita ett rött äpple) Jag tyckte bara att det var roligt att jag fick måla på skoltid. Däremot har jag på senare tid fått en större förståelse för andra i min klass som avskydde bild. Hur kul kan det ha varit på en skala att bli tvingad att måla något utefter ett facit (Tex äpplet) när man redan vet att min hand omöjligt kan överföra det jag vill på pappret? Varför fick inte dessa elever måla något annat? eller snarare använda något annat sätt att uttrycka sig på? Själva syftet med att måla ett äpple (Eller liknande) kan ju inte ha varit att måla äpplet så likt som möjligt utan det borde ju ha varit att testa på tekniken eller se färg/ljus/skugga i ett stilleben eller liknande. Ibland känns det som att man som lärare är slarvig med att låta eleverna få förståelse för syftet med uppgiften och istället blir det ett konstigt måste/tvång för eleven som aldrig kommer hålla i ett par pastellkritor igen.

Jag jämför detta med mina idrottslektioner. Det var fruktansvärt att behöva hoppa höjdhopp, bock, Beep- test och allt sånt där hemskt man tvingades göra bara för att det ska ALLA göra.  Jag var värdelös på allt som hade med hopp, spring och uthållighet att göra (Har fortfarande inte förändrats så värst mycket) Däremot tyckte jag jättemycket om innebandy, vollyboll och basket. Jag vet inte om jag var särskilt bra på det med jag minns att jag tyckte att det var roligt. Varför kunde jag inte fått visa mina kunskaper inom idrott på ett sätt som för mig var roligt och utvecklande utifrån de förutsättningar jag hade? Om jag hade fått mer utrymme att ägna mig åt dessa aktiviteter på idrotten hade jag med all säkerhet även kunnat visa på kunskaper både hopp och uthållighet (Om det nu var det som var syftet med att hoppa bock…) Hoppas någon förstår min flummiga liknelse.

Jag menar alltså att tex bild (och egentligen alla skolämnen) är ett ämnet som man måste variera och anpassa efter elevernas kunskaper och intressen. Jag hade velat arbeta mer så som vi gör på HDK när vi får våra assignments. Att man är fri i sin kreativitet och utifrån sina förutsättningar (kunskap, tillgång till material osv) tolkar jag uppgiften. (Tex,”Placera fyra blå saker på ett farligt ställe.” Tänk om man hade låtit barnen arbeta på samma sätt? Det gäller ju bara att anpassa uppgiften utifrån skolans möjlighet att erbjuda material, årskurs, och barnens kunskaper. Det måste ju kunna bli hur bra som helst med tanke på hur olika vi alla är?

Men det är klart, sådan ”fria” uppgifter gör att det blir mer jobb för dig som lärare.. det är ju helt klart lättare och smidigare att dela ut papper och pastellkritor och be barnen måla det där jädra äpplet, men hur utvecklande är det egentligen och vad är ditt egentliga syfte?

Dessa tankar har snurrat i mitt huvud den här veckan.